Artikel kring varghistorik av Verna Andersson, Ljungstorp, 2014
 

Området utmed dagens väg 49, dalen mellan Nord- och Sydbillingen vid Storekullen/Orrsjö ned till området vid Stenslund lär ha varit särskilt vargrikt, därför valde man att vid Orrsjö anlägga en varggård för jakt på varg.

Den senaste stora vargperioden var från slutet 1700-talet till slutet 1800-talet och redan i början av 1800-talet tillsattes kommittéer som skulle arbeta för att utrota vargen.

Vargens härjningar och dödade vargar

År 1823 rev vargen i Skaraborgs län 120 hästar, 393 kor, 2 578 får och getter och 503 grisar. Samma år fångades i länet 146 vargar.

Åren 1827-1839 dödades i Skaraborgs län 658 vargar och 1850-1859 dödades 112 vargar.

Komminister Jakob Södergren i Varnhem gjorde följande beskrivning av Billingen år 1817:

”Fordom skall detta bara varit en betesplats för hjortar och rådjur, men desse äro längesedan, med den där då befintliga skyhöga skog, försvundne och tarfar skogen många års fridlysning om den skall kunna blifva et tillhåll för ädlare djur än vargar och räfvar som nu til stor mängd kringströfva å bergets kale parker.”

Skottpengar för varg och utrotning

År 1830 fick man 9 riksdaler i skottpengar för en varg. Det höjdes undan för undan och på 1860-talet fick man 27 riksdaler för en vuxen varg och 13,50 för en unge. En bra ko värderades 1858 till ca 30 riksdaler Banco.

Västgötalagen föreskrev både vargskall och varggårdar. Beroende på tillgång till vilt och även tamdjur har vargens antal växlat under århundradena. I början av 1800-talet startade en fullständig klappjakt på varg. Man talade inte längre om att ”jaga varg” utan istället att ”utrota odjuren”. Man startade föreningar - ”Förening för odjurens utrotande” - och det beslutades att alla kroppar av döda kreatur skyndsamt skulle avföras och inläggas i ”ludergården”, dvs  där organiserad jakt på varg skulle ske.

Olika sätt att döda varg

Olika sätt att döda vargen förekom – den fångades i varggropar och dödades med en ”vargatjuva”, man lade ut förgiftat kött, man använde stryknin, och man sköt den och då använde man en silverkula för att vara säker på att träffa vargen. Man försökte ”läsa” bort den och man fångade den i vargsaxar och man dödade den vid så kallade vargskall.

Varggården vid Orrsjö

Vid Orrsjö mitt emot Storekullen anlades en varggård i mars 1823. En varggård var en jaktplats på varg. En grop grävdes och täcktes med granris. När jakt, eller vargaskall, skulle ske spändes linor från gropen snett ut åt sidorna. Linorna var klädda med jaktlappar i form av tygstycken med målade figurer föreställande hemska djur, ögon och kraftiga färger för att skrämma vargen mot gropen. Ett stort antal män, men också kvinnor, kallades till jakten för att med nät och påkar ”fösa” vargen in mellan linorna med jaktlappar och ned i gropen där den kvävdes med en ”varga-tjuva”. Skinnet var värdefullt, därför sköt man inte vargen i gropen.

Anledningen till att just denna plats valdes till jaktplats var ”Den i alla hänseenden fördelaktiga lokalen jemte den betydliga skadan af ungefärligen 40 kreatur, som wargarna under förflutne sommaren rifvit i kringliggande ort, hafver föranledt valet af denna Plats”.

Kurt Dahlberg i Hedemora med anknytning till Våmb hörde av sig och han hade en handling som berörde detta område. Det var ett ”Förordnande till Skallfogde” 15 okt 1823 som han förmedlade. Det förordnandet berättar att den 15 oktober detta år utsågs Olof Johnsson i St. Hålltorp till skallfogde under ett år vid den på kronoparken Billingen anlagda Skallplatsen. Han skulle kalla till skalljakt och ta emot anmälningar om riven boskap.

År 1825 hade man börjat iordningställa jaktplatsen genom ”ludring” dvs hästar hade dödats där och döda djur hade lagts ut för att vänja vargen vid att gå dit.

I mars 1826 kallades ”manskapet” (även kvinnor deltog i vargjakten) att nästa dag anställa jakten.

Då hände följande:

Kvällen innan jakten skulle börja kom Gustaf Skräck från Lilla Gåran tillsammans med två kompisar förbi jaktplatsen och fick se linorna med jaktlapparna. De tog sig för att riva ner 25 jaktlappar, förstörde dem och slängde dem i buskarna. Dagen efter kom folket som skulle delta i jakten och fick se detta. Det dröjde inte länge förrän förövarna blev anhållna. Vid tinget i Skärv den 7 oktober 1826 dömdes Skräck till 13 riksdaler Banco eller att i brist av pengar avstraffas med tolv dagars fängelse vid vatten och bröd. Han skulle också ersätta värdet av jaktlapparna och betala hörda vittnen. 

Lantjägmästaren A P Hagström lät göra en teckning för att visa hur skadan såg ut. På den står ”de refna lapparne ligga kastade här utföre på vägen och i Buskarne”.

Tack vare denna teckning finns det nu en bild av jaktplatsen på varg vid Orrsjö på Billingen - se teckningen här bredvid!

Denna varggrop finns inte kvar idag. Den grävdes ut år 1969 av Birgitta Hjolman, Västergötlands museum, då en skogsväg skulle stakas ut rakt över gropen. Därför vet vi att gropen var 4,5 x 3,0 meter, 3 meter djup och gropens sidor var klädda med tätt stående granstörar.

Jaktplatsen finns bevarad i muntlig tradition. Harry Gustavsson (1906-1989) Storekullen, berättade att området fortfarande benämns ”Främre och Bortre varggården”. Halvdan Kvick, tidigare skogvaktare på Orrsjö, berättade om gropen för Harry Gustavsson 1969 att han i sin tur fått det berättat för sig 1907 av en tidigare skogvaktare vid namn Anders Jonsson, som kom ihåg gropen från sin barndom. Anders Jonsson var född omkring 1830.

Harry Gustavsson Storekullen berättade att Hilding Kvicks far en gång ramlade ner i denna varggrop och blev liggande där i ett par dagar. Han ropade och till slut hörde någon honom som hjälpte honom upp. Han klarade sig sa Harry.

Varggropar idag

Inne på Storekullen på vänster sida av den gamla vägen ned mot Ljungstorp på Hålltorps mark finns två stora varggropar kvar, den ena 6,0 meter i diameter, den andra 4,5 meter. 

Vid väg 49 intill Sten finns två varggropar, en 4,5 meter i diameter och en 5,5 meter och en mindre grop, kanske för räv. Ovanför på höjden bakom Stenslund finns en stor varggrop kvar.

De varggropar som låg i närheten av gårdar användes i regel på så sätt att en stolpe sattes i mitten varpå man band t ex en levande höna. Gropen täcktes med granris. Vargen hoppade upp mot hönan för att ta den och föll ned genom granristaket i gropen där man sedan dödade den med vargatjuva.

Vargens bytesdjur och sista skjutna vargen

Vargens bytesdjur är älg, kronhjort, rådjur, ren, vildsvin men de går förstås också på kor, kalvar, får.  En uppgift från Carl Axel Pettersson, Skövde, säger att den sista vargen i Västergötland sköts på Klyftamon år 1874. Enligt muntliga uppgifter sköts en varg i Häggum 1857, en i Öglunda vid Byklevet 1860-talet.

Än så länge finns ingen säker uppgift på att vargen dödat en människa här. En historia är från södra Billingen vid Brunnhemsgränsen. Det låg ett torp där kallat ”Ryssens". Den sista kvinnan där säger man blev tagen av vargen på 1820-talet. De fann endast hennes kläder vid ”Store sten”, men alltså inga bevis.

Varg-skrock

Vargen omges av skrock. Man fick inte säga ordet varg. Istället sa man Tasse, Gullfot, Gråben eller Gamlefar. Det skulle stämma vargen till mildare sinnelag.

Det berättas från Redsvenstorp i Varnhem att vargen strök omkring ladugården. Folket i stugan hörde hur orolig en av kvigorna i ladugården var. När vargen inte gav sig förstod man att det inte var något annat att göra än att släppa ut kvigan till vargen. ”Han skulle i alla fall ha´na”, sa man.

En del gummor kunde ”sätta vargen” på tamboskapen. Tassa-käringa och Mossagumman var två gummor efter Ljungstorpsvägen som man skulle hålla sig väl med Dom var sams med vargarna och kunde locka vargen att ta en ko för grannen.

På ”Peregrinus-dagen” den 16 maj, innan boskapen släpptes ut, samlades man på en höjd och tände eldar och hojtade och skrek och slog med slevar på lock och annat som skramlade högt och man ropade t ex: ”Bind dina hundar, mätta deras munnar, att inte ulv kommer på vårt fä”. Där tillskrev man den lede själv makten över vargarna.

Man smorde in kreaturen mot vargen

Ett ”varg-recept” fick jag av Oskar Alm i St. Katthagen, Skara: 

”Att bevara kreaturen för wargen att de icke tagas av denne:

5 Jungfrur Russolja

3 Jungfrur Urin eller pink efter en Mansperson, som stått i ett Kopparkjäril och surnat i fjorton dagar

1 Jungfru Jernrost som är skafvet av gammalt jern

1 Jungfru finstött krut

Allt blandas och hälls i en flaska som korkas och ställs varmt 3 dagar.

Med detta smörjes kreaturen.”

Russolja kan vara Ryssolja, berättar Alf Hansson, Varnhem. Det är en typ av tjock olja som kommer från björkbark. Den har historiskt använts som lädersmorning av bland annat skor och seldon till hästar, och gör så än idag i stora delar av Östeuropa. Namnet Ryssolja kommer från att ryska soldater under århundraden använt oljan och eftersom den har en skarp, mycket speciell lukt, har man ofta kunnat känna ryska soldaters närvaro genom lukten.  Ryssolja görs genom att man torrdestillerar den grova, svarta björkbarken på samma sätt som när man gör trätjära.

Man gjorde också små dockor av varghår och band på korna.  Vallhjonen blåste i horn för att skrämma vargen och för att tala om för andra att vargen kom. Man ringde också i kyrkklockorna när vargflockar var på väg upp mot berget.

Stryknin utrotade troligen vargen

Man tror att giftet stryknin var det som utrotade vargen. Det användes att förgifta kött med som man lade ut för att locka vargen till jaktplatserna. Man anser att den sista vargen i Västergötland på 1800-talet var den varg som vandrade över Hästabacken i Falköping år 1895.

"Att läsa bort vargen"

I Broddetorp ”läste” man bort vargen på 1800-talet. Man sa då att den skulle komma tillbaka efter 99 år. Nu finns den här igen. Den är dessutom fridlyst sedan 1965, då det fanns cirka 10 vargar kvar i Sverige. Reglerad jakt finns för närvarande i Sverige.

Varg i Ljungstorp 2007

År 2007 såg Göran Magnusson i Hagen Ljungstorp en varg på skogen ovanför Stentomten i Ljungstorp.

Göran berättar: Dagen före julafton 2007 gick Göran förbi Öjebacka och fortsatte timmervägen. Han såg ett djur på 75 meters håll. Han mätte upp avståndet efteråt. När han tittat en stund fick han se att det var en varg. Vargen kom emot Göran men vände när han stått och tittat på honom en stund. Vargen stod i profil innan han försvann. Göran gick dit där vargen stått och tittade på fotspåret. Troligen kom vargen från Våtemossen eller Sjömossen. Det var tidig förmiddag och spårsnö, ett tunt täcke, och disigt väder. En vecka senare träffade Annette och Göran en jägare som letade efter en hund som försvunnit uppe på Hallavägen. Kanske kan ha ett samband med den vargen.

Förr var människorna mer utsatta för vargen då man ofta gick långa vägar och stigar genom skogarna. Idag kör vi bil. Stammen av vildsvin växer fort och älg och rådjur finns och vargens antal ökar. Idag räknar man att det finns mellan 350-400 vargar i Sverige.


Det skulle vara fint om varggroparna här i området märktes ut med informationstavlor.


Verna Andersson, Ljungstorp, 2014