David Holmgrens tidiga prästår

Hela detta avsnitt är direkt ur boken, förutom rubrikerna.

David Holmgrens provpredikan hölls först i Varnhems och sedan i Eggby kyrka över ämnet "Beder ni"!" och församlingsborna lyssnar andlöst.

Den unge prästen talar så att alla förstår; varmt, känsligt som komme det rakt ur hjärtat. temperamentsfullt och medryckande, det är sannerligen ingen risk att man somnar i kyrkan när han predikar! En egenhet har han, kring ett finger på vänsterhanden har han virat en stor vit näsduk. När han stöder handen mot predikstolens kant hänger niisduken ner som en slokande fana. och när hans känslor blir honom övermäktiga bryter tårarna fram och rullar långsamt ned för kinderna. Varsamt, nästan ömt, för han upp handen och låter den stora näsduken avtorka sina tårar. Allas blickar häftar som trollbundna vid mannen på predikstolen. Snart skulle hans rykte som predikant nå grannsocknarna och människor på andra sidan Billingen vandra de gamla kyrkvägarna Över berget, söndag efter söndag, för att fylla den kyrka där han förkunnade Guds ord.

1879 utnämns David Holmgren till kyrkoherde i Varnhems pastorat. Han är då sedan sju år gift med den tre år yngre Anna Maria Holmers och har sex barn: Justus, Gunhild, Gunnar, Knut, Sven och Elsa. Det kom att födas ytterligare sex barn: David, Signe, Harald, Olof och Vilhelm och till sist, när äldste sonen redan är 19 år, Anna Maria, kallad Maja. De söner som inte kallas David har detta som andra namn, flickornas andra namn är Maria.

En tid före sin utnämning hade David Holmgren inför biskop Beckman och domkapitlet i Skara avlagt sin pastoralexamen genom att framställa och försvara 26 korta teser. Han tar ställning i den pågående diskussionen om kristendomen som statsreligion och anser att detta kejsar Konstantins beslut hindrat dess förverkligande. Han pläderar för småskoleundervisningen, i vetskap om hur man på landsbygden hellre vill ha barnen hemma som arbetskraft än slösa tid på att hålla dem i skolan. Sedan 1842 var ju folkskoleundervisningen obligatorisk för alla barn, men åtminstone den första undervisningen ansåg man sig gott kunna klara av hemma på lediga stunder. Han hävdar att det är en kännbar brist att kyrkan avhänts nästan alla medel till en verklig fattigvård. Jesu ord till lärjungarna om att de fattiga alltid finns ibland dem, skall nämligen tolkas som en uppmaning till kyrkan att göra fattigvården till en av sina viktigaste uppgifter.

David Holmgrens driftighet i och för församlingen

Med stor energi tar den driftige David Holmgren omedelbart itu med att låta nybygga både prästgård och arrendatorsbostad i Skarke by.

Gamla prästgården:

Efter att som vice pastor ha bott i den gamla prästgården kände han bara alltför väl till dess svagheter.

Redan 1825, när pastor Lars Henden - enligt eftermälet en redbar man och god sångare, men ingen nykterhetsvän - blev vice pastor, hade den låga timmerbyggnaden med sina tre kamrar, sal och kök och sitt halm- och torvtäckta tak ansetts i stort behov av reparation, men inte hade det blivit av. Nu var själva grunden skadad, taket hade sjunkit ner på flera ställen och ytterväggarna hade stora sprickor.

För att göra rummen något så när beboeliga hade man varit tvungen att försöka täta med mossa. Det var inte ett hus där man med bibehållen hälsa kunde bo med en växande familj. David mindes bara alltför väl brödernas berättelser om hur de haft det i sin barndom, innan han själv var född. Alla församlingens hus på samma tomt var f ö minst lika illa åtgångna, arrendatorsbostaden, brygghuset, boden, stallet och fähuset.

Den nya prästgården:

Han inser att reparationer vore meningslösa och kommer med ett förslag till kyrkostämman: om man omedelbart ser till att bygga en ny prästgård på samma tomt, är han beredd att betala en tredjedel av kostnaden och dessutom villig att på egen bekostnad sätta de övriga husen i stånd och stå för deras underhåll under sin tjänstetid och överlämna dem i fullt laga skick vid sin avgång. I gengäld vill han få rätt att använda sig av allt material från det gamla boningshuset.

Det tar inte lång tid innan församlingsborna inser värdet av det förmånliga anbudet, och stämman beslutar som kyrkoherden önskar. Som ersättning för sina utfästelser garanteras han femtusen kronor som församlingen lånar upp, samt att han får körslor av de i pastoratet byggnadsskyldiga, så att på varje helt hemman i församlingarna fem mil per häst körs från avhämtningsplatsen för teglet till prästgårdstomten. För arbetet med nybyggnaderna får han efter eget gottfinnande använda materialet i de byggnader han låter riva.

1880 står den nya prästgården färdig. Många lass timmer hade forslats på slädar från Billingens skogar till det präktiga bygget i två våningar, med en stor veranda vid ingången och frontespis på övervåningen, som innehöll fyra rum. På nedre botten fanns, förutom förstugan och expeditionen, en salong, två förmak, ett litet kabinett samt matsal, pigkammare och kök. I stallet kom så småningom att finnas vackra hästar, berömda i hela trakten. Kyrkoherden visste att leva flott i sin ståtliga prästgård. Men aldrig hände det att någon fattig stackare gick ohulpen från det hemmet.

Holmbergs säger sig ha köpt Kyrkebo gård med egna medel på exekutiv auktion 1889, dock att han överlät den till den De la Gardieska gravkassan 1 och 1/2 år senare. Arrendet hade dock gottgjorts kassan från början.

Enligt uppgift i rättegång hade dock 1 500 kr gottgjorts Holmberg från gravkassan för inköpet.

Hela detta avsnitt är direkt ur boken, förutom rubrikerna.

David Holmgren engagerade sig genast i sin kyrkas fysiska tillstånd genast efter tillsättningen. 1874 kallar han till extra kyrkostämma då den undersökning han låtit genomföra via sina kyrkvärdar visar på stora behov av reparationer.

Åskan hade då slagit ner i tornet och krävde åskledare, vilket beslutades och bekostades via De la Gardieska gravkassan.

Ny orgel var ett stort önskemål "då enär den allmänna meningen det gamla orgelverket voro odregligt". En så stor insats krävde dock större försiktighet och man begärde tillstånd från domkapitlet att använda kassan för ett nytt orgelbygge, vilket man fick och bygget kunde påbörjas.

Som ordinarie kyrkoherde tar den företagsamme David Holmgren fler initiativ. Bara några år efter det prästgården med sina ekonomibyggnader och arrendatorsbostad blivit ny- och ombyggda ser han till att Varnhem får en egen folkskola, tidigare hade man delat skolhus med Norra Lundby. Han ökar kyrkans jordinnehav med flera gårdar och lägger dem som torp under gården Kyrkebo, som kom att ägas av den De la Gardieska gravkassan.

Han organiserar anläggandet av en vacker park vid kyrkan, som står där än idag med sina bestånd av ek, bok, al, poppel, lind, björk. gran och oxel.

Han lägger i laga ordning fram sina förslag för kyrkostämman, som i regel utan svårigheter går med på alla hans planer. Hans popularitet växer. Byggnationerna ger arbete och pengar åt de icke jordägande i pastoratet. torpare och backstugusittare.

1889 föreslår han stämman ytterligare förbättringar av parken runt kyrkan.

Det fanns sedan tidigare tillstånd till att öppna upp det rosettfönster som satts igen av de la Gardie på kyrkans södra sida.

När orgeln var färdig skriver västgötapressen:

"Orgeln lär vara en bland de förnämsta i hela Sverige. Den är uppförd af en dansk firma och kostar 18 000 kr, hvilka medel tagits ur den nu till 117 000 kronor uppgående De la Gardieska grafkassan."

En romantiserad bild av Varnhems kyrka med omgivningar någon gång från 1700/1800-talet, efter Magnus Gabriel De La Gardies renovering på 1600-talet med sina strävpelare. Ingått i en samling bildblad. Man kan ana att området kring kyrkan kanske inte var i någon större ordning  vad gäller begravningsplats och närområde i övrigt och fram mot slutet av 1800-talet såg den troligen inte mer ordnad ut. David Holmgren hade insett behovet av ordnad omgivning för landsortskatedralen.

(Bild från Margareta Dahlin, Varnhem som idag äger detta blad, 2013)

 

1888 påbörjades arbetet med rosettfönstret i det södra sidoskeppet. Efter vissa förvecklingar med Riksantikvarie och överintendentsämbetet kom till slut till stånd och var färdigt något år senare.

På bilden kan ses att behovet av en inre restaurering var stor. Fukt tycks ha trängt in genom väggar eller tak och orsakat stora fuktfläckar på väggar och i tak.

 

 

Det helrenoverade koret 1892 visar ett nogsamt arbete. De mörka fläckar som syns upptill är skuggor från altaruppsatsen på grund av ljuset - däremot fanns mer att göra nedtill p g a fukt.

Man kan också ana det nyinsatta rosettfönstret på söderskeppet.
 

<-- Till föregående sida!